Saras berättelse

Efter det första året på Basta ville jag testa min förmåga att möta livet utan droger. Jag valde den svåra vägen genom att gå på krogen med en väninna. Vi satte oss ned och beställde mat och dryck. Snart dök två män upp och frågade om de fick slå sig ner. Visst, det var OK.

Frågan som därpå dök upp var den vanliga ”vad jobbar du med då?”. Jag kände paniken. Vad skulle jag säga? ”Jo, jag har varit ett år i behandling för mitt missbruk?” Jag tänkte vidare: ”Nej, men kanske att jag studerar, vilket i och för sig är lite diffust, men det brukar funka.” Väninnan var mäklare och männen var båda jurister. Nu hade jag inget val. Jag var tvungen att tala om vad jag jobbade med.

Helt plötsligt släppte paniken som hållit mig i ett järngrepp medan de andra berättade om sina yrkesliv. ”Jag är hästuppfödare!” Jag varken ljög eller undanhöll sanningen. Under ett års tid hade jag arbetat med Bastas hästuppfödning. Jag var inte längre ”missbrukare”, ”före detta missbrukare” eller ”klient”. Jag var hästuppfödare. Därefter kunde jag berätta om den speciella ryska hästras, Basjkirer, som vi på Basta arbetade med. Min egenmaktsprocess var i full gång och hade börjat ge utdelning.